French 1600-1682 Claude Lorrain Galleries In Rome, not until the mid-17th century were landscapes deemed fit for serious painting. Northern Europeans, such as the Germans Elsheimer and Brill, had made such views pre-eminent in some of their paintings (as well as Da Vinci in his private drawings or Baldassarre Peruzzi in his decorative frescoes of vedute); but not until Annibale Carracci and his pupil Domenichino do we see landscape become the focus of a canvas by a major Italian artist. Even with the latter two, as with Lorrain, the stated themes of the paintings were mythic or religious. Landscape as a subject was distinctly unclassical and secular. The former quality was not consonant with Renaissance art, which boasted its rivalry with the work of the ancients. The second quality had less public patronage in Counter-Reformation Rome, which prized subjects worthy of "high painting," typically religious or mythic scenes. Pure landscape, like pure still-life or genre painting, reflected an aesthetic viewpoint regarded as lacking in moral seriousness. Rome, the theological and philosophical center of 17th century Italian art, was not quite ready for such a break with tradition. In this matter of the importance of landscape, Lorrain was prescient. Living in a pre-Romantic era, he did not depict those uninhabited panoramas that were to be esteemed in later centuries, such as with Salvatore Rosa. He painted a pastoral world of fields and valleys not distant from castles and towns. If the ocean horizon is represented, it is from the setting of a busy port. Perhaps to feed the public need for paintings with noble themes, his pictures include demigods, heroes and saints, even though his abundant drawings and sketchbooks prove that he was more interested in scenography. Lorrain was described as kind to his pupils and hard-working; keenly observant, but an unlettered man until his death. The painter Joachim von Sandrart is an authority for Claude's life (Academia Artis Pictoriae, 1683); Baldinucci, who obtained information from some of Claude's immediate survivors, relates various incidents to a different effect (Notizie dei professoni del disegno). John Constable described Claude Lorrain as "the most perfect landscape painter the world ever saw", and declared that in Claude??s landscape "all is lovely ?C all amiable ?C all is amenity and repose; the calm sunshine of the heart"  Related Paintings of Claude Lorrain :. | Landscape with Abraham Expelling Hagar (mk17) | Seaport : The Embarkation of St.Ursula | Ulysses Returns Chryseis to Her Father (mk05) | Wooded View (mk17) | Mount Soratte (mk17) |
Related Artists:
Robert Braithwaite Martineau
English genre and portrait Painter, 1826-1869 was an English painter. He first trained as a lawyer and later entered the Royal Academy where he was awarded a silver medal. He studied under Pre-Raphaelite artist William Holman Hunt and once shared a studio with him. He died at the age of 43. He married Maria Wheeler and had two children with her. His most famous painting, "The Last Day in the Old Home" portrays a man who has brought ruin upon his family and can be seen at the Tate Gallery in London. Other paintings were bequeathed to the Ashmolean Museum in Oxford and Liverpool Art Gallery by his daughter Helen. Other less well known paintings include "Kit's First Writing Lesson" and "Picciola".
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
carl neumann